Av en händelse, via några olika sociala medier, så hittade jag en grupp konststudenter som ägnade några timmar varje söndag åt att rita av fåglar på Naturhistoriska museet här i Göteborg. Jag frågade om det var ok för en ickestudent att haka på och det var det.
Så, två söndagar i december ägnade jag några timmar åt att rita och måla av riktigt gamla uppstoppade fåglar!
Lite nervöst var det allt, så jag gav mig på en fågel jag känner igen, en mås. Men hur funkade det egentligen, att rita på museet. Jo, i stora salen (den med elefanten) finns det små stolar förmodligen avsedda för barn. En sådan hämtar man in till fågelgalleriet och sätter sig helt enkelt där det passar. Folk som är på museet, och det är mycket folk där! passerar förbi och de flesta är jätterädda för att störa ... Det var några som pratade lite, men en del vänder till och med och går en annan väg.
Jag höll fortfarande på och försökte komma på vad för julkort jag skulle skicka, så en domherre lät ju bra. Men närmare en zombiefågel än det här hoppas jag inte att jag kommer igen.
Började bli lite trött och drog några streck och struntade i färgen och då blev det en helt hyffsad tofsvipa, om man bortser från färgen.
Vad gjorde de andra då? Detr var 4 till där och ritade och det gör att det känns lite lättare på något sätt. Men de ritade "bara", ingen färg men väldigt många streck för att bygga upp bilden, formen, fågeln. Duktiga!
Två veckor senare var jag där igen. Nu med lite mer idéer och "erfarenhet" av fågelritande. Fokuserade på huvudet på en havstrut och det blev riktigt kul.
Letade reda på albatrosserna men det var en malamuk som stod på lämplig höjd, enda nackdelen med de låga stolarna, den hade dessutom en mycket tjusig näbb. En näbb som jag inte alls fick till så som jag hade hoppats. Ögat däremot, det är jag nöjd med.
Efter denna fågel var jag också nöjd för denna gång. Får se ifall fågelklubben lever vidare nästa år.
På jul var jag i närheten av en väderkvarn, den målade jag av några gånger.
Kvarnen är gammal och dåligt skött och håller på att ruttna sönder, i fjärran (inte så långt bort) så står den en ny vindsnurra och tar över bilden.
Efter att ha ritat och målat kvarnen två gånger redan så förstår jag inte varför jag inte lyckades med proportionerna här. Den ser mer ut som en Dalek än som en väderkvarn.
Det sista jag gjorde på året i måleriväg var att än en gång måla av Skansen Lejonet. I verkligheten så var det helt svart ute. Masthuggskyrkan och Rosenlundsskorstenen syntes inte alls, men jag vet att de är där, de är där varje dag. Jagf vet att lejonet är där också, men på denna bild så har det rymt.
